Elizabeth har väl aldrig riktigt varit som resten av tjejerna i sin närhet. Eller killar för den delen heller.

Visst, hon har aldrig varit mobbad eller utstött, men folk har alltid kollat på henne på ett särskilt sätt. Kanske är det hennes ganska ovanliga utseénde med blek hy, putiga läppar och mörkt långt hår, eller så kanske det är hennes udda personlighet.

 

Elizabeth har aldrig varit särskilt pratsam, men inte heller tyst. Reserverad kanske är ett bra ord, men inte ett perfekt. Det här är hennes historia, om du vill läsa den eller inte är ditt val.

 

 

 

" Beth? ", hörde jag en röst utropa men jag reagerade inte, utan fortsätte att stirra rakt fram mot havet framför mig. Vågarna rullade sakta in i gråblå nyanser, och skummade när de slog i land. En mjuk stor hand la sig mjukt på min axel, och sanden lät när ägaren till handen slog sig ner brevid mig.

 

Tårarna började rulla nerför mina kinder, och för första gången på flera timmar kom ett ljud ur mig. Jag snyftade till högt, och handen flyttade sig sakta från min axel ner över min överarm och fortsatte tills den greppade tag min mindre i sin. Min blick vändes mot personen med den stora handen brevid mig, och min blick fästes vid pojkens ihoppressade läppar.

 

" Är det sant? ", min röst var hes av allt gråtandes, och jag hickade tyst till. Han blick vändes mot mig, och hans andra hand drogs igenom det blonda håret som låg stökigt på hans huvud. Han andades djupt och bet sig hårt i underläppen innan han nickade mjukt mot mig. 

 

" Jag vill inte flytta ", flämtade jag ut, och lutade huvudet mot hans axe. Han la mjukt armen runt mina axlar, och gnuggade in sin näsa i min hårbotten. " Inte jag heller, Beth ", mumlade han mjukt, " men vi måste."

Jag tog ett djupt andetag innan jag sakta reste på mig, samtidigt som jag drog med mig Isac upp på fötter. Jag drog mig ur hans grepp och gick sakta fram mot vattnet. Det var mörkt ute nu, fiskmåsarna hade tystnat och allt som hördes var mitt hjätas bultande och mina tysta andetag.